Den här veckan var tänkt att det skulle bli en bra vecka. Jag skulle träna, stenhårt. Jag skulle umgås med mormor, och jag skulle gå ut och äta gott på min och Mårtens 1årsdag.
Istället börjar veckan på värsta möjliga sätt. Pappa ringer mig från undervåningen och jag hör på honom att något inte står rätt till, 1 minut senare står jag halvvägs ner i trappan och gråter. Bisset, min fina underbara hund har sagt ifrån och det är dags att han får somna in.

I 13 1/2 år, alltså sedan jag var 6 år gammal har Bisset funnits hos oss. Och bara på en dag försvinner han, det går inte ihop. Det är så tomt, så helvetes tomt. Jag går och letar honom aoutomatiskt och vill säga "Hej bisseponken" och det tar en stund innan jag kommer på att han inte finns längre. Det känns så himla overkligt och jag har inte förstått det än tror jag. Igår var en sjukt jobbig dag, och några fler jobbiga dagar kommer det att bli. Man liksom glömmer det ibland, tänker på annat och mår bra. Sedan får man en spark i magen och hela kroppen skriker att något är fel, jag vill bara krypa ihop och gråta, och det har jag gjort och tänker göra några dagar till. Jag är glad över att jag inte ska jobba förän på torsdag. Igår var jag så tacksam över att jag har Mårten, han är den absolut bästa jag har och han bryr sig om mig som ingen annan gör.

Idag har jag ingen lust till att göra något alls, samtidigt som jag vet att jag mår bara  sämre över att ligga och vara ledsen. Jag har inte ens lust att gå till stallet, för jag vet att så fort jag kommer prata med någon eller om någon frågar kommer jag börja gråta. Och det har jag ingen lust med. Så jag ska bara kila upp och mocka mm, och pussa på mina fina hästar. Sedan kommer Kjelle rida Saeli den här veckan, Guld värt.

Sov gott älskade hund, jag saknar dig så det gör ont och skulle offra så mycket för att du ska vara tillbaka i livet ung och frisk. ♥