Den här dagen började inte speciellt bra alls. Jag har sovit max en timme sammanlagt inatt, jag har legat och tänkt och tänkt och tänkt. På allt från himmel och jord, och fått panik över vissa saker som jag inte vill tänka på men som dyker upp titt som tätt, det slutar med att jag blir jättestressad och kan absolut inte slappna av och sova. Och inte hjälper det att ha en snarkande karln bredvid sig heller. Eller jo lite, när jag var som mest rastlös efter ett antal promenadet till toaletten för att dricka vatten och borsta tänderna flera gånger i brist på annat, så la jag mig och kramade om min fina karl och hade det mysigt, dock utan hans vetskap eftersom han sover som en björn i ide.. haha, men jag hade iallafall det mysigt ;) Lyckades somna 3 timmar när jag kom hem, såg ut som en zoombie när jag vaknade så jag släpade ut mina ben på en timmes promenix. Svängde förbi stallet också och mockade så nu är det klart. Och självklart pussade jag på mina fina hästar! Sälen uppskattade ett avbrott i gräsätandet, han fick massa godis som han glatt mumsade i sig. Korp får vara utan än så länge, han behöver inte veta vad godis är riktigt än!

Nu sitter jag och mumsar i mig lite lunch, sen lunch dock. Ska aldelles strax byta om och åka till jobbet. Det vaknas uteritt med de minsta barnen så jag kommer få 2x40 min promenader extra idag. Det är väll bra. 

En blogg som jag följer slaviskt är Tyra Sjöstedts, självklart hästbloggen också men jag fastnade för ett inlägg i hennes vanliga blogg. Hon skrev om att hitta den rätte, och det stämmer så bra in på mig så jag var tvungen att kopiera detta.
"Den här klyschan att om man slutar leta så står han där en vacker dag, stämmer faktiskt väldigt bra in. Helt plötsligt, från ingenstans kommer han finnas där. Det kan vara någon i din “närhet” som du inte tänkt på innan, någon i din klass, någon kollega…men jag tror att det är dax att sluta söka hela tiden." 

Jag är ett levande exempel på detta. Jag kan inte säga att jag har letat, men jag har alltid undrat när den där "perfekta" killen skulle dyka upp. Jag har trott om många killar jag träffat att det här kan nog bli bra, men vadå nog?! ringde det inte en varningsklocka redan där? Jag hörde iallafall inte den. För jag har alltid alltid alltid fallit för de bad guys, alltid. De ser fruktansvärt bra ut (som de även vet om) och de säger rätt saker för att hålla mig kvar.Men det slutar alltid med att deras rätta sida kom fram och där stod jag, sårad och näst intill manshatare(haha) Så, efter 19 års letade fram till augusti förra året gav jag upp helt och hållet och kräktes på allt som hade med förhållanden att göra. Jag intalade mig själv att jag var faboulus by my self och behövde ingen kille. DÅ, när jag slutade "leta" dök lilla Mårten upp. Mårten som jag kännt i så många år och en av mina bästa killkompisar. Och till och med att jag tyckte han var en liten dryg skitunge när vi var mindre, han var en riktig retsticka kommer jag ihåg.
Men plötsligt såg jag honom på ett helt annat sätt, jag tänkte på honom ofta och ville helst bara kasta mig på han och pussa honom. Minns när vi var till grönan ett gäng förra året och jag skulle fixa till hans hår på bussen hem, det har vi pratat om många gångerför jag kände hur händerna blev darriga och fjärilarna hälsade på i lilla magen. Och nu i efterhand kände han likaa dant har jag fått höra. Men jag vågade såklart inte säga att jag tyckte om han för jag ville inte förstöra våran vänrelation. Vi umgick väldigt mycket med varandra under hösten och jag blev mer och mer intresserad. En kväll gjorde jag en chansning och berättade. Och gissa vad, jag fick respons :)
Vi började träffas på riktigt i oktober ungefär en månad framåt, sen blev båda osäkra på om det verkligen var rätt att vi som var kompisar skulle bli kära i varandra.Så vi gav upp. Jag träffade till och med en annan inte så långe efter men jag hade fortfarande M i tankarna och dt knöt sig i magen varje gång jag såg honom. Vi förblev vänner ett tag, fram tills en kväll i januari. Det har jag faktiskt min vän Tova att tacka för ;) Jag träffade Mårten på krogen och började prata, och vi kom fram till att vänner var bäst. Men en hejdå-puss var inte fel. Så blev det och när vi skiljdes åt ringde Tova som en tok och sa: Du måste ringa Mårten!! haha, and so i did. Och idag sitter jag här kärare än någonsin och snart firar vi "ettårssenförstapussendag" HAHA. Det jag ville säga med denna långa text är att jag tror verkligen på klyschan "När du slutar leta dyker den rätte upp"